Både S&P500 och NASDAQ100 har just nu ett genomsnittligt P/E på omkring 40. (!)
Marknadsvärderingen har bara varit högre en gång: vid millennieskiftet. (Och det är tveksamt om den var det ens då, det beror lite på hur man mäter.)
Man kan gott argumentera för att vi har en ännu mer extrem övervärdering idag, med tanke på den exempellösa samhällssituation vi just nu lever under.
Robert Shillers cykliskt justerade PE, CAPE, har varit så långt ifrån det historiska genomsnittet så länge, att man helt sonika har bestämt sig för att ändra genomsnittet, från och med juni 2020. Det är inte värderingarna det är fel på, utan de över tid beprövade värderingsmåtten, tycks man alltså mena. Nu mäter man inte över hela perioden fr.o.m. 1871, utan jämför istället enbart med de senaste 20 åren. Lika förbannat fullt är det justerade tioårs-p/e:t mycket högt (klart över 20).
Den totala övervärderingen är också sannolikt värre nu, med tanke på att så gott som alla tillgångsslag är i en bubbla. Det är en enorm bubbla av många mindre bubblor.
Jag köper därför puts på SPY, en ETF som följer S&P500. Den är mycket likvid, och man kan köpa puts till ett förhållandevis lågt pris, sett till den mycket stora risken för nedgång sett till värdering och de åtskilliga bubbel-tecken som nu syns så gott som överallt.
Eftersom yielden på företagsobligationer nu är lägre än innan corona, och i fråga om skräpobligationer (CCC & lower) mer än hälften så låg, tänker jag också gå kort företagskredit. Jag väljer att köpa puts på den relativt väl omsatta ETF:en HYG, som består av ca 50 procent obligationer med rating B eller BB, och 13 % med rating CCC. Dessa är uppseendeväckande billiga. Dock föll denna ETF inte så enormt under corona-craschen –– "bara" ca 20 % –– men det är den mest "kort-bara" ETF:en jag har hittat hittills. Jag fortsätter leta.
Jag tittar framför allt på puts med utgångsdatum dec '22/'23, och betydligt OTM (50% eller mer).
Samtidigt finns gott om undervärderade aktier –– spreaden mellan undervärderat och övervärderat har nog aldrig varit så hög... Jag håller drygt 50 % cash, i väntan på en bred nedgång. Resten av min portfölj består av ca 20% aktier, 20 % teckningsoptioner, lite guld, lite silver. Aktierna är främst olja, banker, traditionella bilföretag, industri, papper, samt fastighets- och investmentbolag som handlas till substansrabatt (och som äger lågvärderade företag); teckningsoptionerna främst biomedicin (vilket jag gillar pga de ofta extrema prisfluktuationerna). Huvudsakligen Skandinavien. Lite Tyskland & USA.
Jag säljer efter massiva kursrusningar, köper efter kursfall. Gillar att köpa på ATL, särskilt när priskurvan har planat ut lite grann och stabiliserats någorlunda. Och framför allt gillar jag företag med en enkel affärsidé, hårda tillgångar, och lågt värderade sådana. Köper nästan aldrig något med P/E > 15, P/B > 1.5, EV/EBIT > 10, EV/FCF > 10.
Kloka ord. När man till och med börjar mixtra med jämförelsetal så kan man anta att marknaden är i kraftig obalans. När handeln går över till att drivas av momentum istället för fundamenta får man sådana här effekter. Orimliga värderingar och snabba kursförändringar. Den stora funderingen jag har framöver är hur skuldsättningen kommer att påverka marknaden på längre sikt. Kortsiktigt så har den enorma stimulansen från riksbankerna (kanske borde kalla riskbanker istället) fyllt på med likviditet som orsakat tillgångsinflation. Men när/hur/om går den vidare till allmän inflation? Vilka företag och branscher kommer tåla en högre inflation bäst?
SvaraRaderaHÅller helt med dig om att det finns poäng att positionera sig för en sättning för den kan bli kraftig när den kommer.
Tack, och tack för den tänkvärda kommentaren!
SvaraRadera"Men när/hur/om går den vidare till allmän inflation?"
Ja, det är 10 triljarders-frågan, inte sant! Och visst är det underligt att de människor som kollektivt utgör 'marknaderna' tycks fortsatt gå med på att centralbankspengarna är riktiga pengar. Likafullt går priset på pengar går ner, och därmed tillgångspriser upp. Ännu tycks inte marknaderna tycka att pengarna är låtsas nog för att bara konsumeras bort. Dvs., de tycks beredda att byta pengar mot 'tillgångar', men inte mot 'förbrukningsvaror'. Det är en konstig bubbla vi har –– en där folk spekulerar vilt, men inte spenderar i så stor utsträckning. Om spekulationen skulle avta tvärt, dock, skulle värdet på deras tillgångar falla markant, men skulderna förbli desamma, eller, mer sannolikt, öka. Skuldkvoten skulle då se klart sämre ut… Vi verkar ha en ”perfekt tillgångsinflation”, där inflationen är hög nog för att ingen ska vilja ha pengar på banken –– du får ju nästan betala för att ha det, och å andra sidan får du nästan betalt för att ta emot ett lån –– men inte såpass hög att gemene man på riktigt oroar sej över pengarnas avtagande värde, och sticker ut och bunkrar bröd.
Det paradoxala är att ökad inflation i teorin borde gynna tillgångar av de flesta slag, inte minst –– aktier. Aktier som tillgångsslag verkar vara en av de bästa "inflations-hedgear" som finns (om sådana nu alls finns) (även om man ju på goda grunder kan argumentera för att en sådan "redan är inprisad," särskilt i bl.a. USA. (Detta också i hyperinflation –– se t.ex. Tyskland på 20-talet och Venezuela nu.) (USA på 70-talet är ett undantag, men så var det heller inte en "klassisk" inflation.)
"Vilka företag och branscher kommer tåla en högre inflation bäst?"
I teorin –– och i praktiken, om vi inte får en "lågkonjunktursinflation" (dvs. stagflation el dyl), vilket verkar ovanligt –– borde ju i så fall samma aktier som har gått bra senaste 10 åren fortsätta gå bättre än vanligt. (För visst har vi inflation! Det är bara att det inte syns i KPI. Det är omvänd stagflation vi har haft i särskilt USA senaste decenniet –– låg arbetsbetslöshet, låg inflation –– men det är för att en ganska rejäl lågkonjunktur döljer sej därunder. Tar man bort allt QE: deflation. Så vi har redan haft en *relativ* inflation, IMO.) Dvs., growth & glamour –– högt belånade företag som inte gör någon vinst att tala om –– borde i teorin kunna fortsätta gräva guld. Fortsatt uppochnervända företagsincitament alltså: höj de dysfunktionella företagsmodellerna till skyarna, och låt fundamentalt välfungerande företag se ut som idioter och förlegade losers.
Dock tror jag inte att detta kommer hända i praktiken, avseende "inflationsvinnare" –– jag tror inte att dessa företag har något utrymme kvar på uppsidan –– men jag kan ha fel; jag har "förutsett" att en nedgång ska drabba dem sedan 2018. Och visst, de har fallit mycket i breda marknadsfall, men så länge centralbankerna håller dem under armarna återhämtar de sej än mer därefter: ett steg bakåt, två steg framåt. Än så länge...
P.S. Ja, jag tycker att riskbanker är den mest sanningsenliga benämningen på dem i dagsläget –– eller t.o.m. 'krisbanker', om man så vill!
SvaraRadera